Bill Little
39 Knockburnie Road
Bothwell
G71 8LW

Glasgow Museums märkningsprojekt startades 1974 av Dr Deitrich Burkel som ett resultat av att farhågor framfördes om Slätrockans Raja batis framtida överlevnad runt Skottland. Oron hade skapats på grund av dramatiskt minskade stammar runt Shetlandsöarna, och skälet till denna minskning var det kommersiella fisket som skedde för att tillgodo se en lokal fiskmjölsfabrik behov.

Samtidigt sviktade de en gång så starka stammarna runt Ullapool och Orkney som följd av ett hårt tryck från sportfisket.

När Shetlandsöarna startade sitt eget märkningsprojekt konfirmerades snart att populationerna av rocka var lokala och det gjorde dem extremt känsliga för alla former av påverkan. Dr. Burkel ville därför undersöka om en liknande situation förelåg i de rika vattnen runt Isle of Mull.

Förutom det så beslöt Dr. Burkel att ta initiativet till att en märkningsstudie av hans egen sportfiskefavorit, Gråhajen Galeorhinus galeus. Dessa små (?) hajar besöker under sommaren Skottlands västra kust och under helgerna letade DR. Burkel efter dem i de kraftiga tidvattenströmmarna vid Mull of Galloway, och hoppades att fånga en eller möjligen två fina exemplar.

Till att börja med så skedde märkning av Gråhaj bara på två platser, vid Luce Bay / Mull of Galloway och utanför Isle of Mull. Under de senaste två åren har, allt eftersom fler personer informerats om märkningstudien, hajar märkts även utanför Wales och Isle of Wight.

Till dags dato så har 182 Gråhajar märkts, (73 utanför Galloway; 49 utanför Isle of Mull; 30 utanför Aberystwyth; 18 utanför Tiree; 8 utanför Isle of Wight och 4 utanför Pembrokeshire), deras vikter varierar från 2.3 kg till 31 kg.

Endast en enda av de återfångade fiskarna fångades i samma område där den ursprungligen märkts och återutsatts, det var en hanne som returnerades i havet väst om Mull efter 765 dagar. 4 återfångades norr och västs om Irland, 2 i engelska kanalen (en efter 12 år i frihet), 1 utanför Wales, 1 utanför Cornwall, 1 utanför Isle of Man, 1 utanför Shetland och 1 utanför Scilly Isles. De återstående 3 gjorde en lång vandring som ledde dem till kusterna utanför Lissabon, Kanarie Öarna och Algeriet. Återfångsten utanför Shetlandsöarna är intressant eftersom den gjordes sent i Januari 1995, alltså vid en årstid när man normalt skulle trott att denna fisk skulle befinna sig hundratals, om inte tusentals, kilometer längre söderut.

Även om det skett relativt få återfångster så är står det relativt klart att fisk märkt utanför Isle of Mull aldrig rör sig längre söderut än till Irlands södra kust medan de fiskar som märkts utanför Galloway färdas mycket längre. Kan möjligen det här hänga ihop med det faktum att den stora majoriteten av hajarna fångade utanför Mull är hannar, som till skillnad från honorna inte behöver flytta sig till kända födelse-lokaler längre söderut? Eller kan det vara som så att det handlar om två helt skilda populationer av Gråhaj, de funna utanför Isle of Mull kanske tillhör en Irländsk/Atlant-population medan de utanför Galloway tillhör en population hemmahörande i Engelska Kanalen/ Biscaya bukten?

Från konversationer med professionella västkust skeppare verkar det som om gråhajen kommer till sydvästra Skottland under mitten av maj, då dyker de första stimmen av i huvudsak hannar upp på grunden utomskärs. Längre norrut utanför Tiree, där uppenbarar sig sig de första tecknen på Gråhaj under mitten på juli när stim av hannar även där dyker upp. Men det är oftast inte förrän i slutet av juli, eller början av augusti, förrän Gråhajen kommer till vattnen runt, återigen rör det sig om i huvudsak hannar med några få stor honor. Vid samma tidpunkt, alltså i slutet av juli, eller början av augusti, så dyker de stora honorna upp i antal utanför sydvästra Skottland.

Än så länge finns det inga som helst bevis på en mass-migration söderut inför vintern. Det har föreslagits (Ray & Wilson, 1956) att gråhajen faktiskt kommer från väster efterhand att vattnen värms upp, och inte från söder. Denna hypotes kombinerad med skepparnas kommentarer verkar peka på att gråhajen skulle komma västerifrån och att ankomsten blir senare och senare allt eftersom latituden ökar. Det verkar också som att fisken stannar längre vid dess nordliga lokaler, fisk verkar finnas där både i december och januari.

Angående frågan om gråhajen verkligen förökar sig i skotska vatten är än så länge obesvarad, det finns ett par rapporter om gråhajyngel i skotska vatten, men de är än så länge bara hörsägen och anekdoter utan några konkreta bevis.

**************STOPPA PRESSARNA***********

Vi tog just emot ett märke från en gråhaj-hanne som ursprungligen var märkt den 17/07/94 utanför Isle of Tiree. Fisken återfångades 32 km utanför Islands sydöstra kust den 18/01/97 på 220 meters djup av en isländsk trålare som fiskade i området runt Sidugrunn. Mer information kommer.

**************STOPPA PRESSARNA**********

Den stora majoriteten av rockor som märkts har kommit från de produktiva vattnen utanför Isle of Mull medan ett fåtal har märkts utanför Isle of Lewis och Lochinver.

Till dags dato har 719 slätrockor märkts, (420 av dem väster om Mull; 159 i Sound of Mull; 121 i Firth of Lorne; 11 i Loch Sunart; 7 utanför Isle of Lewis och 1 utanför Lochinver. Deras vikt har varierat från 1.5 kg och upp till 102kg.

147 individer har sedan återfångat och det ger en återfångst på 20.5%. Av dessa var 79 märkta väster om Mull, 55 i Sound of Mull, 12 i Firth of Lorne och 1 i Loch Sunart. Ett flertal rockor har blivit återfångade vid mer än ett tillfället och en av dem har blivit fångad vid inte mindre än 6 tillfällen.

Av de 147 återfångade rockorna så hade enbart 5 av dem rört sig längre än 20 kilometers från platsen där de första gången märktes. Av dessa 5 så fångades 3 utanför Nord Irlands kust, 1 fångades 50 km norr om Lewis och den sista dök upp 130 km utanför sydvästra Norge.

Resultatet som vi inhämtat så här långt leder oss att tro att den gamla tron att rockorna migrerar utomskärs i stora flockar under vintertid inte stämmer med verkligheten, det verkar faktiskt som om de är på samma platser som på sommaren även på vintern.

Slätrockan är långlivad och den tar många år på sig att nå sexuell mognad, däremot växer de ganska snabbt, 2-20 lb per år för hannarna och 9-31 lb för honorna. Hannarna växer normalt upp till en vikt av mellan 50-55 kg, ett fåtal kan väga 60 kg men de blir aldrig tyngre än 65 kg. Honor som vägt 103 kg har fångats av sportfiskare men kommersiella fiskerekord visar att att det har möjligheten att bli dubbelt så tunga! Hur gammal en slätrocka kan bli kan vi idag bara gissa, en fisk som vägde 17,2 kg och var ungefär 5 år gammal vid märkningen återfångades 12 år och 4 månader och var då alltså minst 17 år gammal, det här antyder på ett livs-spann på över 20 år. Hoppet är att kännedomen om den tidiga storleksökningen hos slätrockorna snart skall kunna öka eftersom vi märkt ett antal väldigt små individer, det här borde ge oss möjligheten att mer säkert kunna fastställa artens livs-spann.

För att hjälpa bevarandet av slätrockan så har två mallar tillverkats, en för hanar och en för honor, dessa gör det möjligt att bedöma rockornas vikt utan att behöva ta ombord dem. Mät helt enkelt fiskens längd och vingspann medan fisken fortfarande är i vattnet, kontrollera vilket kön det här och jämför sedan dessa data med mallen, enklare kan det inte bli!

För ytterligare information om märkningsprojektet kontakta

Richard Sutcliffe
Science Department
Art Gallery and Museum
Kelvingrove
Glasgow G3 8AG
Tel:- 0141 287 2660
richard.sutcliffe@cls.glasgow.gov.uk

Eller kontakta författaren ( Bill Little) eller mig (Davy Holt)

Referens: